Det är ju allmänt känt att man inte ska väga sig varje dag. Ändå gör jag det just nu. För jag är så spänd på när jag ska passera första delmålet och få min 7:a först på vågen igen.
Därför blir det ju extra knasigt när det verkar som min kropp kör varannan-dag-principen när jag är på väg neråt med lågkolydratskost. Varannan dag står vågen still, varannan dag så säger det HOPP! neråt på vågen. Idag är en sådan stå still med vikten-dag. Vilket vanligen är trist som bara den. För jag är en kvinna med extremt dåligt tålamod och vill ju att allt ska gå supersnabbt. Så när det blir samma vikt som dagen innan, då blir jag less och tycker att det inte är någon idé.
Eller ja, så fungerade jag förut i alla fall. Imorse upptäckte jag att det inte längre var så. Visst, jag hade önskat mig den där 7:an men den visade sig inte idag. Sedan klev jag av vågen med en axelryckning och tänkte att det kommer imorgon (såg ju hur vågen fladdrade runt på 79-nånting innan den bestämde 80,2 kg). Väl inne i köket insåg jag att jag inte reagerade med den där besvikelsen. Så jag inser att jag måste fundera på vad som är skillnaden nu jämfört med tidigare.
Det jag tror är vad det hela beror på är att jag faktiskt redan gjort detta förr (och sedan slarvat och gått upp igen). Jag vet att viktnedgången kommer så länge jag sköter mig (vilket jag gör). Dessutom märks det ju resultat från dag till dag om jag tittar på kroppen. Magen har krympt massor och den där sladdriga valken som blev förra veckan börjar redan krympa.
Så jag tror att paniken inte infinner sig för att jag vet att jag kan gå ner. Därför blir jag inte ledsen eller besviken när jag ser på vågen att det är en varannan dag idag.
Min stora utmaning är ju att lära mig att jag faktiskt inte KAN äta kolhydratrik kost. För då slås hela kroppen ut och lagrar massor med fett. Så väl nere på en bra vikt kommer den stora kampen börja: den för att inte gå upp allt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar