Under hela mitt liv har jag haft svarta hål på vägen, sådana där hål som man ramlar ner i och suger all kraft ur en mentalt. Ju äldre jag blivit desto grundare tycker jag hålen blivit, det har helt enkelt blivit lättare att ta sig upp ur dem.
I veckan här ramlade jag först ner i ett hål och sedan ett till två dagar senare. Det är tungt. Jag tyckte det var jobbigt i mitt liv mellan varven förut, men nu blev det extra mycket. När det blir så här så brukar jag alltid frestas att bara ge upp, släppa taget och vältra mig i det svarta. Men samtidigt finns alltid en liten röst inom mig som låter väldigt mycket som min underbara mormor som dog för 1,5 år sedan. För rösten viskar att jag faktiskt är starkare än så där, att jag är av ett härdigt folkslag som tål smällar från livet, att jag kan ta mig upp ur hålet igen och fortsätta.
Eftersom jag varit väldigt förkyld denna veckan har jag varit hemma sedan i onsdags. Idag är förkylningen mycket bättre och jag känner mig starkare. Så även mentalt. Ja visst, jag HAR fått en del riktigt jobbiga saker att hantera. Men om inte jag hanterar dem, vem gör det då? Nej just det, ingen. Så ska det bli någon ordning här är det lika bra att jag tar tag i mig själv, drar mig upp ur det svarta hålet och skärper mig.
Så det har jag gjort idag. Nu får det vara nog. Det ÄR synd om mig, det tycker både jag och andra. Men det hjälps ju inte, det går inte att sluta leva för det. Jag är tacksam för att jag faktiskt lever, oavsett hur länge detta liv nu visar sig bli. Vem vet, jag kanske slår mormor och blir mer än 86 år? Oavsett ska jag inte slänga bort det liv jag har medan jag har det.
Dessutom ursäktar det inte att jag fläskar omkring som jag gör. Så trots allt, Rivstart 2.0 börjar på måndag och då är jag med. För som mormor skulle sagt: Än lever kärringen! Så är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar