Av någon anledning hamnar jag alltid här i början av en åtstramning av kolhydratintaget. Med här menar jag inte måndagar, de kommer ju ändå. Nej det som händer är att jag blir illamående och inte vill äta. Jag tolkar det som att kroppen gått över på fettdrift men ännu inte kommit underfund med hur signalerna till mig som matinstoppare ska funka. Istället för att vara hungrig är jag alltså illamående. Eller blir mätt direkt och sedan illamående.
Efter att jag suttit en lång stund idag och funderat över det har jag insett att illamåendet troligtvis är signalen om "inte hungrig". Först tänkte jag att det kanske hade med fettintaget att göra, att det blivit för mycket. Men jag har fört bok och jag håller mig på exakt lagom nivå. Så det är nog mer att detta med fettdriften ställer signalsystemet lite på ända. Vad jag minns sedan förut så kommer även detta gå över. Tyvärr minns jag inte hur snabbt det gjorde det, men det visar sig väl.
En sak till jag reflekterade över var att jag sovit så bra de senaste dagarna. Tyvärr hade jag sjukt ont i höftlederna igår, så illa att jag behövde ta starka tabletterna. Men det är länge sedan nu som det var så illa som igår. Men efter tabletterna fått göra sitt så sov jag riktigt gott även i natt och bäst av allt, jag vaknar inte alldeles mosig! Så ja, kosten gör redan sitt till.
Anledningen att jag skriver ner det idag är för att jag ska komma ihåg det senare när jag börjar tycka att bröd, godis eller vad annat skit jag får för mig ska smaka sååå gott. Då ska jag påminnas om att det är UNDERBART att faktiskt inte behöva vara en zombie på dagarna! KOM IHÅG DET, PUCKO!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar