Det går bättre nu

Jag har inte vägt mig på mer än en månad och tänker inte göra det än på ett bra tag. Varför? Jo för att jag blir alldeles för påverkad av resultatet. Har inte vikten gått ner blir jag besviken och hamnar i ett dumt mönster.

Så istället har jag faktiskt bestämt sådana där små stickor som mäter ketoner i urinen. Inte världens mest exakta kanske men det kommer ge en fingervisning om hur bra jag håller mig från kolhydrater. Vilket i sin tur torde ge en bra idé om hur väl kroppen förvandlar fett till energi. Det är tanken i alla fall.

I övrigt har jag svårt att motivera mig till matlagning. Så det blir ofta lågkolhydratsplättar med frysta hallon. I sig en alldeles strålande lågkolhydratskost, men kanske lite omättande i längden. För det är inte vansinniga mängder fett i den måltiden. Idag la jag i och för sig i rejält med smör i stekpannan (så där så att plättarna simmade runt lite) samt hade på smör på de färdiga plättarna så att det smälte. Kanske gör det att jag håller mig mätt längre? Vi får se.

Jag tycker generellt att det går bättre nu trots att jag varit hemma i en vecka med sjukt barn. Inga onödiga attacker där jag svullar i mig nåt onyttigt eller så. Känns bra, jag är på rätt spår. Kommer bli bra detta! :)

Plättar är BÄST!

Jag äter rätt ofta lågkolhydratsplättar nu. Receptet är enkelt, för en portion använder jag:

1 ägg
1/2 dl mandelmjöl
1/2 dl grädde
lite salt

Rör ihop allt och stek i rikligt med smör. Det blir inte lika elastiskt som smet med vetemjöl i så det gör sig bäst som små plättar, det blir så mycket enklare att vända då.

Till det äter jag lite frysta hallon. Smaskens!

Våndan av frestelser

Jag har glass i frysen hemma. Turkisk pepparglass. Köpt av mig för mig, det är bara jag som äter den glassen. Så frågan är ju: hur tänkte jag där? Varför köpte jag glassen? Jag kan inte förmå mig att bara kasta bort den. Det är helt enkelt så att jag behöver äta upp den alltså.

Så igår funderade jag över om det var bättre att äta många på en gång och bli av med det eller ta en om dan. Men egentligen är det ju så att det bästa är att kasta den.

Ibland är jag så patetisk. Det är svårt att vara sig själv ibland helt enkelt...

Härdsmälta

Jag gick in i en mental vägg för tre veckor sen. Eller ja, maken och jag tillsammans. Det blev jobbigt, tungt och vad gör jag då? Jo, tröstäter. Så, framgångarna, motionsrutinerna... allt åkte i sjön. :(

Nu är jag tillbaka igen. Men fortfarande är det mycket tungt, svåra frågor i livet som måste redas ut och saker som kommer upp till ytan som måste tas tag i. En av de saker som är värst i mitt liv är ändå att jag är tjock och att jag mår dåligt av det. Så jag försöker ta mig i kragen helt enkelt.

Sover som en kratta på grund av allt som bubblar runt också och det gör inte livet lättare. Men jag hoppas det ska gå åt rätt håll. Långsamt men ändå åt rätt håll!