Det har gått sex timmar sedan jag åt senast, enligt principen att jag väntar till kroppen säger till att den vill ha mat. Eftersom jag inte brukar bli hungrig på kvällen tänkte jag att jag klarar mig väl då. Men icke! Nu skriker det och gormas i magregionen, tydligen behövs det påfyllning. Eftersom jag är lat och vill kunna sova så kommer det bli ostskivor med smör på och så te till det, som kvällsvickning. Det får duga till imorgon!
Så här på slutet av dag tre känner jag att avtändningskrämporna faktiskt försvunnit i stort sett helt. Inget illamående eller toksug, huvudvärken är tillbaka till den normala "jag har en ledsjukdom och det sätter sig i ryggen och ger spänningshuvudvärk"-sorten, humöret och orken har faktiskt blivit bättre än det varit över hela jul och jag känner mig stark! Det enda som riktigt stör mig är: varför tog jag inte tag i detta för länge sedan, på allvar? Så korkat. Men sent ska syndaren vakna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar