Jag säger NEJ!

Igår skrev jag en jublande statusrad på Facebook om att jag ska säga nej till doktorn idag. Kanske jag skulle ta och förklara varför också? :)

Det är ju så här att jag har psoriasisartrit. Inflammationer i muskel- och ledfästen överallt i kroppen alltså. Diagnosen fick jag i januari 2007 och har alltså levt med vetskapen och mediciner i fyra år nu.

Sjukdomen flyttar runt i kroppen så det är inte samma ställe som har jätteont hela tiden. Men i höstas satte det sig i fötterna och gick inte över efter ett par månader som det annars brukar. Istället blev det värre och värre, speciellt i vänsterfoten, så illa att jag knappt kunde stödja på foten och alla promenader längre än 10 meter fick mig att grina.

Ringde läkaren på reumatologen i början av februari i år eftersom jag ville ha skor att ha inne, skor med formgjuten iläggssula. Har sådana till ytterskor men inomhus har jag inte haft det behovet tidigare. Förrän nu då. Läkaren tyckte att eftersom jag inte varit där på ett år ville hon träffa mig, så jag åkte dit för en undersökning och lite snack. Kalla mig Halta Lotta eller Quasimodo, så illa gick jag då.

Läkaren är en mycket bra kvinna som vet att jag är rätt envis. Hon sa att hon nog ville att jag skulle börja med methotrexate nu eftersom fötterna var så illa däran. Det är för att tala svenska en mild form av cellgifter. Nä, sa jag, det vill jag inte. Det är ju bara fötterna, måste jag utsätta resten av kroppen för skiten bara för de små eländiga fötterna? Läkaren spände då ögonen i mig och sa rakt ut: Du får väl välja då, cellgifter eller rullstol?

Jag blev lite vrång men behövde ju inte bestämma något där och då. Skulle röntga lungor och fötter och först därefter skulle vi bestämma hur jag skulle göra.

I samma veva blev jag som sagt vrång och tänkte att nähä, jag vill ha ett tredje alternativ, varvid jag återgick till strikt lågkolhydratskost igen. Pga min allergi hade jag ju under flera månader experimenterat med vad jag kunde och inte kunde äta och då ingick ju även bröd och andra saker. Men nu var det slut med det.

Det positiva är att även denna gång svarade min kropp väldigt bra på att bli av med de dumma kolhydraterna. Under de här sex veckorna som gått sedan träffen med läkaren har jag faktiskt blivit bättre och bättre och sedan förra veckan gör inte ens hälsenan på vänsterfoten ont.

Så igår bestämde jag, när jag pratar med läkaren idag igen spelar det ingen roll om hon kan se förändringar i lederna i fötterna, jag tänker ändå säga nej till methotrexate och rullstolen behövs ju inte, behöver ju inte ens kryckor! TJOHOO!

Jag är verkligen en vinnare och att inte äta kolhydrater handlar om så mycket mer än att slippa vara tjock (även om det självklart är en sak jag också jobbar med, vikten lär ner för då kommer kroppen må bättre av det också). För mig handlar det faktiskt om att kunna leva ett fullvärdigt liv utan att behöva ta till ännu värre mediciner! Jag är en VINNARE!